FÖRSTA SAMUELSBOKEN 20
20
David och Jonatan
1David flydde från Najot i Rama. Han kom till Jonatan och frågade: ”Vad har jag gjort? Vad är min skuld? Hur har jag syndat inför din far eftersom han vill ta mitt liv?” 2Jonatan svarade: ”Inte alls! Du ska inte dö. Min far gör aldrig något, vare sig stort eller smått, utan att berätta för mig. Så varför skulle han då dölja detta för mig? Aldrig!” 3Men David försäkrade med ed: ”Din far vet mycket väl att du gillar mig. Därför tänker han att du inte ska få veta det, så att du inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag är bara ett steg från döden.” 4Då sa Jonatan: ”Säg mig vad jag kan göra för dig?” 5David svarade: ”Lyssna, i morgon är det nymånad, och då förväntas det att jag sitter till bords med kungen. Men låt mig istället gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. 6Skulle din far sakna mig, så säg att jag bad dig enträget att få skynda hem till Betlehem där hela släkten firar sin årliga offerfest. 7Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, då vet du att han har ont i sinnet. 8Behandla din tjänare väl, för du har ju låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om jag har någon skuld, så döda mig du! Varför ta mig till din far?” 9Jonatan svarade: ”Aldrig! Om jag märker att min far beslutat göra dig illa, då ska jag låta dig få veta det.” 10David frågade: ”Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?”
11Jonatan sa: ”Kom, vi går ut på fälten!” Så gick de båda ut på fälten. 12Och Jonatan sa till David: ”Vid Jahve, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon. Finner jag då att hans svar är dig till godo så sänder jag bud till dig och låter dig få veta. 13Må Herren straffa mig hårt om min far beslutar att göra dig illa och jag inte låter dig få veta det och sänder dig iväg till säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han varit med min far. 14Och om jag får leva, vill du inte visa mig Herrens kärlek så att jag inte dör? 15Och upphör aldrig att visa kärlek till mitt hus, inte ens när Herren utrotat alla dina fiender från jordens yta.” 16Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sa: ”Herren ska hålla Davids fiender ansvariga.” 17Och Jonatan fick David att upprepa eden eftersom han älskade David, för han älskade honom lika högt som sitt eget liv.
18Sedan sa Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad. Och du kommer att saknas eftersom din plats står tom. 19Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då händelsen inträffade, och vänta där vid Eselstenen. 20Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. 21Sedan sänder jag pojken att hitta pilarna. Säger jag då till honom: ’Lyssna, pilarna är längre hitåt, ta upp dem!’ Då kan du tryggt komma fram, det är lugnt, så sant Herren lever. 22Men om jag säger till pojken: ’Lyssna, pilarna är längre bort!’ Då måste du gå iväg, för då sänder Herren dig bort. 23Och angående det som du och jag kommit överens om så är Herren vittne mellan dig och mig för all framtid.”
24Så gömde sig David ute på marken. Nymånaden kom och kungen satte sig till bords för att äta. 25Kungen satt på sin vanliga plats vid väggen. Sedan reste sig Jonatan, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26Saul sa inget den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är inte ren, just det, han är inte ren.” 27Men när Davids plats stod tom också nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har Jishajs son inte kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?” 28Jonatan svarade: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem, 29han sa: ’Låt mig få gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror sa åt mig att närvara. Om jag har din välvilja, låt mig få gå och besöka mina bröder.’ Det är därför han inte kommit till kungens bord.”
30Då blev Saul rasande på Jonatan och sa till honom: ”Du son till en pervers och upprorisk kvinna! Jag visste väl att du föredrar Jishajs son, till skam för dig själv och till skam för din mors nakenhet. 31För så länge Jishajs son lever på jorden är varken du eller ditt rike tryggad. Sänd bud efter honom och hämta honom till mig, för han måste dö!” 32Jonatan frågade sin far: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?” 33Då kastade Saul spjutet mot honom för att ha ihjäl honom. Jonatan förstod nu att hans far hade beslutat döda David. 34Jonatan reste sig ursinnig från bordet och åt ingenting den andra nymånadsdagen. För han var bedrövad på grund av att hans far hade skymfat David.
35Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han avtalat med David. Han tog en liten pojke med sig, 36och sa till honom: ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter!” Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. 37När pojken kom till platsen där pilen fanns, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är längre bort!” 38Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre. 39Men pojken förstod ingenting, bara Jonatan och David förstod vad det var fråga om. 40Jonatan lämnade sina vapen till pojken som var med honom och sa: ”Gå, ta med dem till staden.” 41Så fort pojken hade gått kom David fram från södra sidan av Eselstenen. Han föll ner till marken på sitt ansikte och böjde sig tre gånger. Gråtande kysste de varandra. David storgrät. 42Jonatan sa till David: ”Gå i fred. För vi har båda gett vår ed i Jahves namn när vi sa att Jahve ska vara vittne mellan oss och våra efterkommande för all framtid.” 43Sedan steg David upp och gick sin väg, och Jonatan gick till staden.
Currently Selected:
FÖRSTA SAMUELSBOKEN 20: SB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Copyright © svenskbibel, 2012, 2013, 2016, 2023 Ragnar Blomfelt
Learn more about Svenskbibel