Rut 1 B2000 [abbreviation] brought to you by [publisher] Learn more

Devotional

Versions

Cancel
 
1
Noomi och hennes svärdotter Rut
1På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda utvandrade då med sin hustru och sina två söner till Moab för att bo där en tid. 2Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon; de var efratiter från Betlehem i Juda. De kom nu till Moab och stannade där. 3Men Elimelek, Noomis make, dog, och hon blev lämnad ensam med sina två söner. 4Dessa tog sig moabitiska hustrur; den ena hette Orpa, den andra Rut. När de hade levt där i ett tiotal år 5dog också Machlon och Kiljon, så att Noomi stod helt ensam, utan söner och utan man.
6Då bröt hon upp tillsammans med sina svärdöttrar för att vända hem från Moab. Där hade hon nämligen fått höra att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett det bröd. 7Hon lämnade den plats där hon hade bott, och hennes två svärdöttrar följde henne. Men medan de var på väg mot Juda 8sade Noomi till sina sonhustrur: »Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig. 9Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.« Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt 10och sade: »Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!« 11Men Noomi svarade: »Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er. 12Gå tillbaka! Jag är för gammal för att gifta om mig. Om jag trodde att jag ännu kunde hoppas och redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, 13skulle ni då vänta på dem tills de var vuxna? Skulle ni för deras skull stänga er inne, utan någon man? Nej, mina döttrar! Min lott är mycket bittrare än er: Herrens hand har slagit mig.« 14Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. 15Noomi sade: »Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.« 16Men Rut svarade:
»Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
17Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst —
endast döden skall skilja oss åt.«
18Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken. 19Så gick de båda tillsammans ända till Betlehem.
När de kom fram blev det stor uppståndelse i staden. »Det är ju Noomi«, ropade kvinnorna. 20»Kalla mig inte Noomi, den ljuva«, sade hon, »kalla mig Mara, den bittra, ty den Väldige har gjort livet bittert för mig! 21Rik drog jag bort, men tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi, då Herren har vittnat mot mig, då den Väldige har dömt mig så hårt?«
22Så gick det till när Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska svärdotter Rut, som hade lämnat sitt land. Och de kom till Betlehem just då kornskörden började.