Versions

Cancel
 
1
1Ord av Predikaren, son till David och kung i Jerusalem.
Ingenting nytt under solen
2Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.
3Vad får människan ut
av all sin möda under solen?
4Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.
5Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
6Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
7Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.
8Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
9Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
10Säger man om något: »Det här är nytt!«
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
11Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.
Olika livsvägar prövas
12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Tungt är det arbete Gud har lagt på människan. 14Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind.
15Krokigt kan inte bli rakt.
Vad man inte har kan man inte räkna.
16Jag tänkte: Jag har samlat större visdom än någon som före mig har härskat över Jerusalem. Jag har trängt djupt i vishet och vetande. 17Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind.
18Stor visdom, stor sorg.
Mer kunskap, mer plåga.