1
Återblick på ökentiden. Folkets ledare
1Detta är vad Mose förkunnade för Israels folk i öknen öster om Jordan, i ödemarken nära Suf, mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di Sahav, 2elva dagsresor från Horeb på vägen över Seirs berg, till Kadesh Barnea. 3Det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, förkunnade Mose för israeliterna allt vad Herren hade befallt honom att säga till dem. 4Mose hade då besegrat amoreernas kung Sichon, som härskade i Heshbon, och vid Edrei hade han besegrat Bashans kung Og, som härskade i Ashtarot. 5Öster om Jordan, i Moab, inledde Mose denna undervisning i lagen. Han sade:
6Herren, vår Gud, talade till oss på Horeb: »Länge nog har ni dröjt kvar vid detta berg. 7Bryt nu upp och gå mot amoreernas berg och mot deras grannar i Jordandalen, i bergsbygden, i Låglandet, Negev och kusttrakten. Gå till kanaaneernas land, till Libanon och ända till den stora floden, Eufrat. 8Härmed överlämnar jag landet åt er. Gå och ta i besittning det land som Herren med ed har lovat att ge era fäder Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande.«
9Vid samma tid sade jag till er: »Ensam orkar jag inte bära er. 10Herren, er Gud, har låtit er bli många, nu är ni lika talrika som himlens stjärnor. 11Må Herren, era fäders Gud, låta er bli tusenfalt fler och välsigna er som han har lovat. 12Men hur skall jag ensam orka med denna börda, all möda med er och era tvister? 13Välj kloka, förnuftiga och erfarna män ur var och en av era stammar, så gör jag dem till era ledare.« 14Ni svarade att det var ett gott förslag. 15Och jag tog ledande män i era stammar, kloka och erfarna män, och gjorde dem till ledare för er, till anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio och till förmän inom era stammar.
16Då uppmanade jag era domare: »Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och även mellan en landsman och en främling. 17Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds. Om någon sak blir för svår för er skall ni lägga fram den för mig, så skall jag lyssna.«
18Då gav jag er också anvisningar om allt ni skulle göra.
Vandringen till Kadesh och spaningen i bergen
19Därefter bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela den stora och fruktansvärda öken som ni själva har sett. Vi gick i riktning mot amoreernas berg, så som Herren, vår Gud, hade befallt oss, och kom till Kadesh Barnea. 20Där sade jag till er: »Ni har nu kommit till amoreernas berg, som Herren, vår Gud, ger oss. 21Herren, din Gud, har överlämnat landet åt dig. Gå dit och ta det i besittning, så som Herren, dina fäders Gud, har sagt. Var inte rädd, bli inte förskräckt.«
22Men ni kom fram till mig och sade: »Vi vill skicka några män i förväg, som kan utforska landet och ge oss besked om vilken väg vi skall följa och vilka städer vi kommer till.« 23Jag fann förslaget gott och utsåg bland er tolv män, en från varje stam. 24De begav sig upp i bergen, kom till Druvdalen och spanade där. 25De tog med sig några av landets frukter ner till oss och rapporterade att det var ett rikt land som Herren, vår Gud, ville ge oss. 26Men ni ville inte gå dit upp utan trotsade Herrens, er Guds, befallning 27och satt i era tält och knotade: »Herren hatar oss, och därför har han fört oss ut ur Egypten för att prisge oss åt amoreerna och göra slut på oss. 28Vart är det vi skall gå? Våra bröder har gjort oss modlösa med sitt tal om ett folk som är större och talrikare än vi och om stora städer med skyhöga murar. Till och med anakiter fick spanarna se där borta.«
29Jag sade till er: »Låt er inte skrämmas, var inte rädda för dem! 30Herren, er Gud, går framför er och strider för er, som ni själva såg honom göra i Egypten. 31Och i öknen fick du erfara att Herren, din Gud, bar dig som en man bär sin son, hela den väg som ni har vandrat för att komma hit. 32Trots detta litade ni inte på Herren, er Gud, 33som gick före er på vägen och valde ut era lägerplatser, om natten i en eld för att lysa upp er väg, om dagen i ett moln.«
34När Herren hörde er klagan greps han av vrede och svor denna ed: 35»Aldrig skall någon av dessa män, detta usla släktled, få se det rika land som jag med ed har lovat att ge era fäder, 36ingen utom Kalev, Jefunnes son — han skall få se det. Åt honom och hans söner skall jag ge den mark hans fot har trampat, ty han har varit Herren trogen.«
37Även på mig vredgades Herren för er skull. »Inte heller du skall få komma dit«, sade han. 38»Men Josua, Nuns son, som är din tjänare, skall få komma dit. Ingjut mod i honom, ty han skall göra landet till Israels egendom. 39Era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, era söner som ännu inte lärt sig skilja på gott och ont, de skall få komma dit. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning. 40Själva måste ni nu bryta upp och gå tillbaka in i öknen, i riktning mot Sävhavet.«
41Ni svarade mig: »Vi har syndat mot Herren. Nu skall vi dra ut i strid, så som Herren, vår Gud, har befallt oss.« Ni väpnade er allihop och ville utan betänkande ge er upp i bergen. 42Men Herren befallde mig att säga till er: »Ni skall inte gå dit upp och inlåta er i strid, ty ni har inte mig med er, och då kommer ni att bli slagna av era fiender.« 43Jag sade detta till er, men ni lyssnade inte utan trotsade Herrens befallning. Fyllda av övermod gick ni upp i bergen. 44Amoreerna som bodde där ryckte ut mot er. Som en bisvärm förföljde de er, de krossade er i Seir och drev er ända till Horma. 45När ni kom tillbaka grät ni inför Herren, men han lyssnade inte och vägrade höra på er. 46Därför stannade ni i Kadesh så länge som ni gjorde.
Loading reference in secondary version...