Parallel
20
Paulus reser till Makedonien och Grekland
1När allt blivit lugnt igen, kallade Paulus samman lärjungarna och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa till Makedonien. 2Han reste genom området och uppmuntrade de troende och när han kom fram till Grekland, 3stannade han där i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när några judar hade gjort upp planer på att döda honom och han bestämde sig därför att fara tillbaka upp genom Makedonien. 4Med honom reste Sopatros, Pyrrhos son från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien. 5De reste i förväg över till Troas och väntade på oss#20:5 Här börjar bokens författare skriva i vi-form igen. där. 6Efter det osyrade brödets högtid#20:6 Påsk. seglade sedan vi andra från Filippi och fem dagar senare mötte vi dem i Troas där vi stannade en vecka.
Paulus i Troas – En ung man uppväcks från de döda
7Dagen efter sabbaten när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag, höll han på ända till midnatt. 8Rummet på övre våningen där vi var samlade var upplyst av många oljelampor 9och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge, somnade han djupt och föll i sömnen ner från tredje våningen och var död när man lyfte upp honom. 10Paulus kom då ner och lade sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” 11Så gick han tillbaka upp och bröt brödet och åt. Sedan fortsatte Paulus att tala ända fram till gryningen innan han till slut lämnade dem. 12Men den unga mannen fördes hem levande till stor lättnad för alla.
Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos
13Vi gick ombord och avseglade till Assos där vi skulle ta med Paulus som hade bestämt det så, eftersom han ville ta landvägen dit. 14När vi mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. 15Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och en dag senare var vi framme i Miletos.
16Paulus hade bestämt sig för att resa förbi Efesos för att inte bli uppehållen i provinsen Asien, eftersom han ville hinna till Jerusalem till pingsthögtiden. 17Men från Miletos skickade han ändå ett meddelande till församlingsledarna i Efesos att komma till honom.
18När de hade anlänt, sa han till dem: ”Ni vet hur jag har hela tiden varit hos er ända från den dag då jag först kom till provinsen Asien. 19Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21Jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.
22Men nu drivs jag av Anden#20:22 Eller: en inre drivkraft har fått mig… att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23Det enda jag vet är att den heliga Anden i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24Men för mig är livet inget värt om jag inte får slutföra mitt lopp och den uppgift som Herren Jesus har gett mig, att vittna om evangeliet om Guds nåd.
25Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om Guds rike. 26Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig om någon av er går förlorad, 27för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan.
28Vaka nu noga över er själva och den hjord som den heliga Anden har satt er till ledare för! Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sitt eget blod. 29Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att komma in bland er och de kommer inte att skona hjorden. 30Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland lärjungarna. 31Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har väglett var och en av er dag och natt under tårar.
32Jag anförtror er nu åt Gud och hans nådefulla ord, det som bygger upp er och ger er ett arv bland dem som helgats. 33Jag har aldrig krävt att få silver eller guld eller kläder av någon, 34utan som ni vet har jag med egna händer försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ ”
36När Paulus sedan slutat tala, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. 37De grät högt och omfamnade honom och kysste honom. 38Det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses igen. Sedan följde alla honom ner till fartyget.