2 Korintierbrevet 12:1-10

Jag måste skryta, om än till ingen nytta. Jag kommer nu till syner och sådant som Herren har uppenbarat. Jag vet en man, som lever i Kristus och som för fjorton år sedan rycktes ända upp till den tredje himlen. Om det skedde med eller utan kropp vet jag inte, men det vet Gud. Jag vet bara att denne man, om det nu var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det, blev i alla fall uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår, förutom när det gäller min egen svaghet. Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det är verkligen sant vad jag säger. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig. Men för att jag inte ska bli högfärdig för dessa väldiga uppenbarelsers skull, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är en ängel från Satan som slår mig, för att jag inte ska bli högfärdig. Tre gånger har jag bett till Herren att den ska lämna mig ifred. Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig. Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark.