Job 9:1-35

Job sade: Jag vet förvisso hur det är: En människa kan inte få rätt mot Gud. Om han behagar föra talan mot henne kan hon inte svara ens en gång på tusen. Ingen, hur klok och stark han än var, har oskadd kunnat trotsa honom, han som flyttar berg innan de vet vad som sker och vräker dem över ända i sin vrede, han som skakar jorden så att den rubbas och dess pelare svajar, han som kan förbjuda solen att gå upp och kan låsa inne stjärnorna, han som ensam har spänt upp himlen och betvingat Havet, han som har gjort Stora Björn och Orion, Sjustjärnorna och söderns stjärnbilder. Han gör större ting än någon kan fatta, fler under än någon kan räkna. Han kan korsa min väg utan att jag ser honom, gå förbi mig utan att jag märker det. När han griper sitt byte, vem kan hindra honom, vem kan säga: »Vad gör du?« Gud lägger inte band på sin vrede, för honom hukar Rahavs anhang. Hur skulle då jag våga svara honom, finna ord att bemöta honom med? Även om jag har rätt kan jag inte svara, jag måste tigga min motpart om nåd. Även om han skulle svara när jag ropar tror jag inte att han skulle lyssna på mig. Han krossar mig med sin storm och ger mig utan orsak slag på slag. Han låter mig inte dra efter andan men mättar mig med bitter plåga. Gäller det makt är han starkast, gäller det rätt — vem ställer honom till svars? Även om jag har rätt dömer mig min egen mun, är jag oskyldig fäller den mig. Jag är oskyldig! Men mitt liv är meningslöst, jag vill inte leva mer. Allt gör detsamma, därför säger jag: Oskyldig och skyldig, han förgör dem båda. När olyckan plötsligt dödar hånler han åt de oskyldigas undergång. Världen är utlämnad åt en brottsling, han gör dess domare blinda. Vem om inte han? Snabbare än löparen har mina dagar ilat, de har flytt och såg ingen glädje. De for bort likt vassbåtar, snabbt som örnen när den störtar mot bytet. Om jag tänkte: »Nu glömmer jag min sorg, jag ändrar uppsyn och ser glad ut«, skulle jag ändå frukta allt jag måste lida. Jag vet att du aldrig frikänner mig. När jag ändå förklaras skyldig, vad tjänar det till att jag anstränger mig? Om jag också tvättar mig med snö, skrubbar mina händer i lut, doppar du mig i dyn, så att mina kläder vämjes vid mig. Inte kan en människa som jag svara honom, så att vi båda kunde mötas i rätten. Om ändå en medlare fanns mellan oss, som vi båda måste böja oss för! Om han ändå slutade slå mig, så att skräcken för honom släppte, då skulle jag tala utan att frukta honom. Nu kan jag det inte.