Jeremia 20:1-18

Prästen Pashchur, Immers son, som var överuppsyningsman i Herrens hus, hörde Jeremia uttala denna profetia. Då lät han prygla profeten Jeremia och sätta honom i stocken vid Övre Benjaminporten in till Herrens hus. När Pashchur dagen därpå befriade honom ur stocken sade Jeremia till honom: »Herren kallar dig inte Pashchur utan Magor Missaviv, Skräck från alla håll. Ty så säger Herren: Jag skall göra dig till en skräck för dig själv och för alla dina vänner. Du skall med egna ögon se dem falla för sina fienders svärd. Hela Juda skall jag ge i den babyloniske kungens våld, och han skall deportera dem till Babylon och döda dem med svärd. Denna stads alla rikedomar, all egendom och alla dyrbarheter, Juda kungars alla skatter, skall jag ge i fiendernas våld. De skall ta det som byte och föra det till Babylon. Och du själv, Pashchur, och alla som bor i ditt hus skall föras bort i fångenskap. Till Babylon skall du komma; där skall du dö och där skall du begravas, du och alla dina vänner för vilka du har profeterat dina lögner.« Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har blivit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig. Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste jag skrika: »Våld och förtryck!« Ja, mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe. Men tänker jag: »Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn«, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte. Ja, jag hör folkhopen viska: »Skräck från alla håll! Ange honom! Vi skall ange honom!« Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall: »Kanske låter han lura sig, så att vi får övertaget och kan ta hämnd på honom.« Men Herren står på min sida, stark och fruktansvärd. Därför skall mina förföljare snava, de skall komma till korta och stå där med skam, de skall inte ha framgång — en smälek som aldrig skall glömmas. Herre Sebaot, du som prövar rättvist, du som rannsakar njurar och hjärtan, låt mig få se dig ta hämnd på dem, ty dig har jag anförtrott min sak. Sjung till Herrens ära! Prisa Herren! Ty han räddar den fattige ur nidingars våld. Förbannad den dag då jag föddes! Olycksaliga dag då min mor gav mig livet! Förbannad den man som kom med bud till min far: »Du har fått en son!« och gjorde honom glad. Må det gå den mannen som det gick de städer som Herren ödelade utan förskoning. Låt honom höra klagoskrik om morgonen och stridsrop mitt på dagen, för att han inte dräpte mig i moderlivet, så att min mor fick bli min grav och hennes livmoder havande för alltid. Varför måste jag lämna moderlivet för att möta elände och sorg och sluta mina dagar i skam?