Job 20:1-29

Då tog Sofar från Naama till orda och sade: Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd. Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar. Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan sattes på jorden, att de gudlösas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick? Även om hans förhävelse stiger mot himlen och hans huvud når till molnen, så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?” Likt en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom. Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer återlämna hans rikedom. Hans ben var fulla av ungdomskraft, men de ska ligga i stoftet med honom. Även om ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under tungan, även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun, så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. Den rikedom han slukat måste han kräkas upp, Gud driver ut den ur hans buk. Ormgift ska han suga i sig, giftormens tunga ska döda honom. Inga bäckar får han se, inget flöde av honung och gräddmjölk. Han måste återlämna vad han tjänat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit, för han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt. Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. Inget kom undan hans glupskhet, därför ska hans framgång inte bestå. Mitt i sitt överflöd ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. När han fyller sin buk ska Gud sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn. Flyr han för vapen av järn ska kopparbågens pilar genomborra honom. Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då drabbar honom dödsångest. Djupt mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält. Himlarna visar hans skuld och jorden reser sig mot honom. Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag. Det är vad den gudlösa människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.